Eld+natur+vatten = Montenegro

okej nu må jag vara hemma men jag passar på att skriva ned det sista som hände på denna resa i alla fall. Har enormt problem att vänja mig åter med å,ä och ö knapparna.. men låt oss ta tjuren vid hornen.

21 augusti
Herre gud, ön brinner ju! Så var min reaktion när jag någon gång på eftermiddagen efter min strandpromenad såg den tjocka röken fylla himlen. Både mamma och jag blev förskräkta men tog det med lugn. Skogsbränder är vanliga här och mest för att idioter till rökare kastar fimpar. Det finns nämligen ett vanligt förekommande träd här som brinner bättre än enris och är livsfarligt när det blir påtuttat. Några timmar senare hade dock aska börjat falla i små mängder från himlen och med bekymrad min tog vi oss upp till en högre plattform för att se vart det brann.

På andra sidan den enorma stranden brann det i berget och inte lite heller. Det var som om hela bergssidan stod i lågor och vi såg flammor skjuta upp från långt håll. Klart vi blev mer oroliga då det var på vägen till flygplatsen som vi skulle åka ifrån. Vad skulle hända ifall vi blev fast här? Skulle hotellet sparka ut oss? Hur skulle vi ta oss hem? Sedan hängde sig interent från hotellet så i ren desperation sms:ade jag min Irländska polare Dave för att hitta nyheter på nätet. Vi fick inte tag på någonting och nu var båda han och jag nervösa. Jag och föräldrarna följde bilderna på lokalteven men tillsist var jag så uppstressad att mamma tvingade ivag mig på en massage jag hade bokat tidigare under dagen. Funderade starkt på att skippa den men väl där var det skönt att få stressa av. Somnade nästan och väl tillbaka till rummet såg vi på tv:n att branden var under kontroll.

Tillsist somnade jag och lillebror i alla fall och förökte få någon vila innan flottränningen.

22 augusti
På morgonen hade röken lagt sig och läget var lungt. Vi var avslappnade och ivirga att få komma iväg på forsränningen. Och det är verkligen något jag kan rekomendera. Tara ravinen där båtturen sker är den näst största i välden (störst är en ravin i Colorado) och efter 3 timmars färd hade vi fått se en fantastiskt utsikt. Detta var bara bussresan. När vi väl var framme så var det jeep ned till stranden, vilket var skumpigt och när föraren torkade panna undrar jag inte om det var mer av nervositet än att få bort svetten. Väl nere hoppade vi i en flotte av många. Eftersom det kanske var en 50 pers från olika ställen som skulle med på turen var vi en hel flock båtar som tog oss ned den 17 km långa turen. Vi hade tur att få en av de skickligaste styrmännen och en av de mest skämtsamma. Dessutom hade vi en serbisk kille i båten som kunde översätta allt till engelska.

Iväg bar det i alla fall och efter mycket om och men hade jag lyckts snacka till mig en åra. Här ska ros för bövelen, har man betalt 1000 spänn så har man. Åhh andra sidan, i det ingick utrustning, en superhärlig frukost vid 11 och en helt okej lunch. Väl ute på böljan blå fick vi njuta av underskön natur. Eftersom det inte var allt för strömt hela tiden och när det väl var fall var det ytterst små satt vi mycket och pratade och bara njöt av solen. Så fort vi kom förbi en annan flotte blev det tävling om vem som kunde stänka ned den andra mest och under vilda skratt och tjut var vi genomvåta innan vi ens tagit oss halvvägs. På tal om vatten, vattnet i Tara ravinen är så rent at man kan dricka det rakt av så när värmen blev för jobbig var det bara att luta över kanten på flotten och ta sig några munnar fulla med vatten. Fantastiskt gott, smakar ungefär som vattnet gör i fjällen!

Lite senare skulle en av flottarnas styrman jäklas med vår styrman och retades med att de hade öl. De slängde över en och missade grovt vilket gjorde att vår styrman nästan hoppa över bord innan han fick tag på burken. Sedan knäckte han den och bjöd oss alla. Ska du prova öl så prova montenegros eget märke: Nicksicic (någonting, minns inte stavningen precis).
Vi tog en paus efter halva sträckan och jag och lillebror slängde oss i från flotten i det 15 grader kalla vattnet. Resten av floten trodde vi var galna men vi förklarade det som ”normal swedish bath temperature”.

På så sätt fortsatte resan tills vi kom fram till målet och tog oss upp till resturangen för att njuta av maten. Tog fick och det var väl helt okej… nä, jag hade klarat mig utan det. Vi hade i alla fall paddlat i en sisodär 3 timmar så törstig var man. Sedan var det buss hem och en försening så vi var inte framme vid hotelletförrens vid 9 på kvällen. En halvtimma innan resturangen stängde. Sedan var det godnatt.

23 augusti
Nu är vi hemma och packar upp, resan gick bra och jag är allmänt trött. Bilder kommer så fort vi fått upp kameran och laddat över dem men då blir det en del. Tills dess får ni ha det så bra!

cya!