Denise Berg
Med tårar i ögonen griper jag panikartat min kompis i armen i morgon bitti medan vårt flyg lämnar Arlandas startbana och styr mot Wien. Förbannar klockan för att den är för tidig för att supa sig full utan att skämmas. Varje gång piloten rätar ut kursen upprepar jag mantrat ”vi störtar! vi störtar, Sandra, nu störtar vi!”. Med gäll röst. Vi landar. Samma procedur upprepas då och åter igen någon timme senare när vi på nytt ska upp i luften.
Alex Schulmans bästa krönika är den han skrev för .se där han berättar om sin flygrädsla. Jag har aldrig känt mig så till lags med honom som då. Jag blir också förbannat arg på alla människor som flyger helt lugna och läser sina tidningar och är för dumma för att inse att deras sista stund kan vara kommen vilken sekund som helst. Att fritt fall helt plötsligt kan bli på riktigt. Fuckers.
Från Wien åker vi till New Dehli. Där och i omgivningarna runt omkring, som typ Agra och Pushkar, ska jag hänga de tre kommande veckorna. Förhoppningsvis kommer jag inte att skriva något här under tiden jag är borta (till Soiles stora förtret, hon ba: jo jo jo, jag ba nej nej nej) .
Jag hoppas ärligt talat att jag inte ser en enda dator under min vistelse i Indien. En förhoppning som säkerligen är snabbkrossad men som jag likväl håller fast vid. Ni kanske får en dehli-artikel till jul i stället. Och kanske, kanske några rader ifrån Indien, eftersom jag inte vill få arga telefonsamtal från chefredaktören ”men deennis, varför har du inte bloggaaat? jag sa ju åt dig att du skulle”.
Lite musik snabbt då: Two Gallants spelade på Debban igår. Åh vad bra det var. När jag intervjuade dem berättade de att mottagandet de fått i Sverige på sina spelningar har varit ganska konstigt, speciellt i Sthlm. Jag demonstrerade den typiske stockholmske konsertbesökaren* (ganska stel, korsade armar, stampar ev. takten och nickar kanske lite med huvudet) och frågade om det var vad de menade, vilket det var.
Igår pratade jag med Adam (sångaren) och han undrade om jag tyckte bäst om den här spelningen eller den akustiska de gjorde på record hunter. Jag sa att jag gillade båda men att det är förbluffande att det är så oförskämt lite folk som kommer och lyssnar på dem. Han konstaterade att Sverige inte verkar gilla deras musik så mycket. De kom precis från Oslo och innan dess hade de spelat i Köpenhamn med bra publiktryck. Jag tror att Sverige skulle älska deras musik om Sverige visste om att den existerade.
Så gör er läxa och lyssna sönder ett av våra nutida bästa band. Adam sa att de förmodligen kommer hit igen i sommar. Vi ses då va? (läs intervjun m dem här)
Ska packa nu. Intalar jag mig själv. Förmodligen kommer jag springa runt i panik ikväll, fortfarande utan att ha packat. Är en sista minuten-människa. Skjuter upp allting. Vet hur det kommer bli ikväll, i natt. Gör inget åt det ändå. Antar att det är så det ska vara. Kanske trivs med att vara lite hysterisk ibland.
Hare fint
Denise
*jag är nog en typisk stockholmsk konsertbesökare. Det är som en kronisk sjukdom, har du väl börjat stå med korsade armar går det knappt bryta mönstret. En gång var jag 14 och hoppade till broder daniel och kent. Sen började jag hänga med journalister och blev yrkesskadad, tänker kritiskt utan att reflektera över det osv.
Det är tråkigt ibland. När man bara vill njuta. Men igår sjöng jag faktiskt. och så blev jag lite ledsen över att de inte spelade alla sina låtar. vill höra alla låtar live. men det går ju såklart inte.
